effrosyne

Jag kom på att jag gärna sörjer det jag inte har, det jag inte gör eller det jag inte kan göra. Det konstiga är då att jag samtidigt ser det jag har, det jag gör och det jag kan göra, men sorgen består. 
Det där med ideal alltså... Svåra grejer.
Egentligen är sorg en besvikelse, ett uppgivande. Man är besviken på situationen, något har gått sönder som man omedvetet eller medvetet värderade högt. Sorg är en mental version av att stå barfota på krossat glas... Det gör ont och om man springer därifrån i panik pressas glaset in i fötterna mer och mer för varje steg. Man måste andas, acceptera situationen och sätta sig ner och plåstra om sina fötter.

Synd bara att det är så svårt.